onsdag, november 19, 2008

Måste få berätta om en mycket traumatisk och sorglig händelse i mitt liv.


Var med om en mycket svår händelse för några år sedan.Jag väntade barn och var i slutet av fjärde månaden.Pappan till barnet ville att jag skulle göra abort,minns att jag blev väldigt ledsen när han inte ville ta sitt ansvar och bara lämnade mig..kände mig ingenting värd. Detta blev för mycket för mitt psyke att klara av..så jag fick svår panikångest och trodde att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn ensam... Är handikappad(diskbråck både i ländrygg och i nacken)Gick dessutom på lugnande(stesolid)som jag inte fick ta när jag var gravid.

Ja,jag var inte mig själv..var så ledsen..barnets far hotade mig i telefon att han inte tolererade detta..blev så fruktansvärt ledsen.=(Inte bara detta utan flera andra orsaker gjorde att jag inte orkade med..så jag gick till lasarettet och då fick jag med mig abortpiller hem som barnmorskan kallade medicin.Efter en lång dags tänkande fram och tillbaks..och som en zombie utan att egentligen fatta vad jag gjorde så svalde jag pillren. Men då vaknade jag till och ångrade mig genast..försökte att kräkas upp pillren,men lyckades inte tyvärr.Ringde efter helgen och sa att jag ångrat mig att jag inte ville göra abort utan behålla mitt barn. Men då sa familjerådgivaren att det nog var försent..att barnet hade nog tagit skada tyvärr. Minns att när jag kom till sjukhuset så försökte jag än en gång att säga att jag ville behålla mitt barn,men då hämtade dom andra barnmorskorna en dum barnmorska som jag inte tyckte om.Hon sa att barnet tagit skada till 100% av abortpillrena,så jag var nog tvungen att göra abort..för barnet hade med all säkerhet blivit hjärnskadat.=(

En sen abort är väldigt traumatiskt,man kommer aldrig över det,jag saknar mitt barn varje dag..och måste leva med att jag råkade svälja dom hemska pillrena..men jag vet nu att det inte var mitt fel att jag mådde så dåligt..allt blev för mycket för mig så att jag inte orkade med. Fick föda barnet som en vanlig förlossning. Ville se barnet att det var helt..och det var den vackraste lilla pojke jag sett.Han var bara 16 cm..men fullt utvecklad med små små fingrar och tår.

Minns att jag räknade alla 10 småtårna och småfingrarna,det var en oerhört traumatisk och sorglig upplevelse..minns att jag grät hejdlöst och bad till Gud att ta hem den lilles själ och att änglarna skulle föra honom till himlen. En präst skulle sedan tala med mig,men jag orkade ej utan ville bara hem.Efter denna händelse så blir jag aldrig densamma igen,det har satt så djupa sår.Fick aldrig den hjälp och stöd som jag behövde..behövde ju få prata om
alla känslor som fanns inom mig.Någon som stöttade och som räckte mig en hjälpande hand...någon som sa att allt skulle gå bra för mig och mitt barn.

Minns att jag ville ta livet av mig.Så varje gång han skulle fyllt år eller dagen då han dog kommer så tänder jag ett ljus..och alltid kommer jag undra hur min pojke skulle sett ut om han levat idag..så kommer jag alltid att tänka.Han kommer förevigt att finnas i mitt hjärta. Tiden efteråt var jag helt apatisk,tog flera år innan jag orkade börja "leva"igen..men att riktigt känna att jag "lever"gör jag nog aldrig,jag bara existerar.Varje Jul känns det som att någon saknas..någon som jag skulle fått köpa fina Julklappar åt..min lille son Michael.Men jag får trösta mig själv att han fnns i himlen för att orka leva...saknar honom så ibland.Denna händelse förstörde mitt liv..men jag måste ju fortsätta leva trots allt.Min lilla pojke jag älskade/älskar Dig så!

Texten ovanför är en kommentar som jag skrev inne hos en bloggvän.
Hon hade blivit illa behandlad efter en abort..ett ganska så tabubelagt ämne...
men jag tyckte hon var modig att berätta sin traumatiska historia...så nu har
jag valt att berätta min.Tack min vän för att du hjälpte mig att våga berätta om detta!Har valt förrut att inte vara alltför personlig i min blogg,
men nu känner jag att jag måste få berätta.... om den mest traumatiska händelse
i mitt liv.Blir aldrig densamma efter denna svåra händelse....

Känner att jag behöver få berätta denna historia..för att lätta mitt hjärta...
och kanske man kan vara till hjälp för någon som varit i samma situation.
Måste få berätta för att kunna gå vidare i mitt liv.. för jag sitter fast i det förflutna...är så jobbigt att gå och bära på detta ensam...det gör så ont.
Hur många år som än går så kommer saknaden alltid att finnas där....

23 kommentarer:

Vero sa...

Vad sorgligt att läsa. Hemskt. Jag kan förstå din saknad.

Har själv aldrig varit med om varken abort eller missfall, men min dotter föddes med hjärtfel och det var en traumatisk period i början av hennes liv, operationer och kritiska stunder. Idag är allting bra med henne, och perioden under sjukhusvistelsen har jag lagt lite på hyllan, det är fortfarande jobbigt och det är nu 13 år sedan.

Önskar dig en bra dag! Och tack för att jag fått ta del av något så personligt.

Anonym sa...

Å, hjärtat mitt snörpte sig när jag läste ditt inlägg! Så stark du är som orkar berätta om det, men jag tror att det är bra! Du kommer säkert att hjälpa många andra människor! Så synd att du inte fick rätt hjälp av sjukvården - varken innan eller efter. Det är svårt att första varför vissa saker sker i livet, och givetvis grubblar man över de svåra sakerna. Men jag hoppas att du vet att du inte gjorde något fel, du var bara i en mycket svår situation och skulle behövt stöd. Jag är också övertygad om att din son finns på andra sidan och har det bra. Han vet att han är älskad och saknad och vill att du ska leva och må bra. Jag skickar varma kramar till dig!

Vero sa...

Skicka mig din adress på mailen, veromick71@hotmail.com så skickar jag dig min sen. Kul att du vill byta julkort.

Ha det gott nu!

japp sa...

Heij Maria..

Sååå tragiskt, hemsk och helt obegripligt du fått gå igenom.
Känner stor sorg me dej, jag vet ju att du mist din son Mikael, men inte hur, kan tänka mej att de lättat i ditt hjärta å få berätta om det, kan inte vara bra att gå och bära på..
lider så med dej.
jag vet att din son alltid är me dej i både hjärta å själ, å i tankarna varje dag, du är en fin mamma, en goo tjej och en otroligt fin vän.
Kram på dej vännen.. Helén.

japp sa...

Jag igen....

Jodå, helgen var något hektisk, men skoj ändå. Jätteroligt å få träffa valparna, de var en höjdare.

Lilla Lily är ett litet, eller snarare stoooort yrväder, hon är vildare än vildast..hahaha.
Men hon är ju dessutom valp..;-)

Hoppas du har å få en fin Onsdag.. stooor kram på dej vännen. Helén å huliganerna.

~ Eva ~ sa...

Din stora sorg Maria, den vet jag ju redan om, då du berättat den för mej...och ännu påtagligare blir den för mej när jag läser dina nakna, känslofyllda rader här...*hjärta*

En Stor och Varm Kram om Dej
Eva

~ Eva ~ sa...

Hej igen Maria :-)

Hoppas att du får en skön dag också, och fynd kommer du säkerligen att göra på Dollar Store!

Jag ska kanske ner på stan ikväll också, men bara kanske...

KRAM från Eva

Synnøve. sa...

Hej goaste gumman.
Sitter och läser det du skriver. Tårarna rinner och jag känner en stor tung sorg.
Det är så lättvint idag att bara ta abort. Bara ett piller. Ingen kontroll efter eller före. Ingen som riktigt vill prata med en.

Jag tycker du är modig som vågar utlämna dig så som du gjort nu.
Du är en stark kvinna Maria.

Ha det gott nu vännen.
Sänder en stor kram från mig.
Synne.

Anonym sa...

Hej Vännen,

Det känns fint att jag fick bidra till att du vågade berätta om din så svåra upplevelse.
Ibland det hjälper lite att få dela med sig av saker man varit med om.
Själv har jag upplevt många gånger att det är så,
och alla fina gensvar och goa och uppmuntrande rader jag fått.

Som jag skrev i svaret hos mig så är det så oerhört tragiskt det du har gått igenom.
Och kan mycket väl tänka mig att det satt djupa spår hos dig,
och att det fortfarande gör mycket ont.

Den utsatta och jobbiga situation du var i och med press och hot från pappan m.m.
Inte underligt att du mådde dåligt.
Och sedan att du av sjukhuspersonalen blev pressad.
Och sedan själva aborten som måste ha varit så oerhört traumatiskt.
Just det att föda barnet som en vanlig förlossning och sedan se barnet,
även om du ville det, så säkert det var mycket svårt i alla fall.

Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det trauma och sorg du upplevde,
och de djupa sår allt detta satt inom dig.
Önskar jag kunde ge dig en stor kram och även styrka för att kunna må lite bättre.

Och ja den lille sonen, finns i himlen eller på andra sidan som jag brukar kalla det,
och jag tror att han förstår dig och vad som hände
och säkert önskar att du kunde få må bättre.
För det är du verkligen värd.

Stora varma kramar till dig

Viola sa...

VAD KAN JAG SÄGA....TÅRARNA BARA TRILLAR NERFÖR MINA KINDER NÄR JAG LÄSER DINA RADER, FÖRLORADE ETT BARN I MISSFALL SÅ JAG VET KÄNSLAN OM ATT MISTA ETT BARN, KRAM VIOLA

Anonym sa...

Nej men lilla gumman...vad du har fått gå igenom och vad du fortfarande går igenom :(
Jag beklagar av hela mitt hjärta!!!
Strongt gjort av dig att berätta detta.
Ta hand om dig min vän.

BAMSEKRAM!!!

Christina sa...

Men åhh så tragiskt Maria!
Förstår att det är ett trauma för dig men att skriva av sig brukar lätta lite.

Jag skickar upp en värmande kram till dig min vän
Kramkram

Sussie sa...

En sån oerhört sorglig och hemsk upplevelse för dig. Svårt att veta vad man ska säga till tröst. Modigt av dig att berätta om det här på bloggen, det är säkert till hjälp för andra som gått igenom liknande saker. Din lille son är nog med dig hela tiden som din alldeles egna skyddsängel. Många varma kramar till dig vännen.

annette sa...

Maria!
Så starkt av Dej att berätta det här för oss, förstår att det måste ha varit väldigt jobbigt att ha burit på den smärtan och förlusten i flera år, men hur jobbigt kan bara den förstå som varit i en liknande situation och det har inte jag, men jag känner hur Du lidit och farit illa av den här händelsen i Ditt liv.
Hoppas det känns bättre nu när Du berättat och kanske Du kan se på det hela med lite andra känslor och ögon!

Stora Bamsekramen //annette

MOONLOVER´S sa...

men fy,här sitter man med tårar på kinden,jag förstår att det var jobbigt,att se den lilla,jag finner inga ord,du e stark som sitter där du sitter i dag. Du får en STOR kram av mig och jag tänker på dig vännen. kram

Angel.Pearls sa...

Svåra beslut i livet..en sån stor sorg blir jobbigt att bära på. Att skriva ner sina känslor o tankar kan hjälpa att bli stärkt och gå vidare..Önskar dej en fin helg// Kram Eva

Anonym sa...

Åh vännen, vad ska man säga...fyy så tragiskt. Jag förstår din sorg och att man fastnar där.
Jag tycker ändå att det var ett stort kliv du tog genom att berätta. Det är så jag rehabiliterar mej själv också, genom att skriva av mej...

Graviditeten med Nicke var tvillingar från början, men jag fick missfall på den ena och jag har många gånger undrat vad det var för något som 'vände om'...
Har haft flera missfall i och för sej, men det var tungt eftersom det var så långt gånget...

Jag förstår din ångest, känner med dej...
Jag läste ditt inlägg efter att jag la in mitt idag och jag får nästan dåligt samvete nu med tanke på mitt inlägg idag...

Varm kram till dej!

// Maria

Christina sa...

Goa gumman Maria!
Jag måste berätta att det snöar här hos mig i det allra sydligaste av Sverige.
Det är väl inget för dig men för mig är det något stort.
Jag älskar snö!

Hoppas att det är ok med dig vännen?
Ha det gott
Kramkram

annette sa...

Så hemskt att få läsa detta, har varit inne och läst detta för något dygn sedan men behövde få läsa i lite mera lugn och ro för att smälta allt.
Förstår om denna händelse i Ditt liv aldrig kommer att försvinna helt utan bara blekna lite grann, tror inte man kan bli samma människa som innan en sådan händelse.
Men det viktiga är att gå kunnna gå vidare även med detta i ryggsäcken och ta vara på vad livet bjuder på, och det gör man bara genom att prata med andra om det tror jag.
Så ta gärna upp det igen Maria när Du tycker det är jobbigt, vi finns här för Dej!

Stora Kramen //annette

Monika sa...

Kära söta lilla hjärtat mitt!

Kramar om dej hårt och länge. Vill inte släppa taget om dej på en lång lång stund. Lilla vännen vad du upplevt svåra saker.

Du får inte förebrå dej själv. Du gjorde det du kände som det rätta i just det ögonblicket. Du blev påverkad utifrån och att ensam orka stå emot är så svårt.

Maria. Du är den underbaraste raraste person som finns. Glöm aldrig, att Du, just DU, är en värdefull och betydelsefull person. Du gjorde det det som var rätt just då.

Önskar så mycket att du hade fått rätt stöd när du så mycket behövde det. Då kanske du sluppit bära med dej allt detta och denna stora sorg. Hoppas att tiden kan läka såren och ändå se en mening med varför det blev som det blev.

Du är så duktig och så starkt som vågar och framför allt orkar berätta om det här. Jag är säker på att du med din berättelse blir ett stöd för så många andra som hamnat eller har upplevt liknande som du. Det är så stort gjort av dej.

Jag har också haft ett missfall. Mellan mitt första och andra barn. Jag glömmer aldrig hur svårt det var. Ändå var det inget som ens kommer i närheten av det du varit med om. Men jag vet känslan av tomhet och djupa funderingar av vad som egentligen gick fel. Saknaden osv.

Tänker på dej, kära vännen. Sänder mitt stöd till dej och också djupaste beundran över att du berättar så öppet om en viktig sak.

Kramar

Monika

Anonym sa...

Men lilla vän, vilken börda du har.
Så modigt av dig att berätta! Jag har suttit med tårar i ögonen och läste din berättelse och kan egentligen inte säga annat än att jag är säker på att din lille pojke finns i himlen och ser dig och vet att du ångrar dig och är ledsen.
Varma kramar

Bilder från min kamera sa...

Det här du berättar vet jag inte om jag finner rätt ord till att ge en kommentar på. Det är så fruktansvärt ledsamt att läsa och hur någon då pappan inte tog sitt ansvar. En sådan upplevelser etsar sig fast för all evighet. Hoppas ändå Maria att du klara av att finna någon form av mening i ditt egna beslut den gången.

Kram kära Maria!

Lady Stalker sa...

Nu har jag tagit del av din historia. Sitter här med tårfyllda ögon när jag läser din berättelse.

Förstår att du måste få detta ur dig, få ventilera och få bekräftat att du har ingen som helst skuld.

Du handlade precis utifrån de förutsättningar som rådde då.
Lättare sagt än gjort att acceptera, men vi är ju inte mer än människor. Människor på gott och ont. Och du har inte gjort något som helst ont.

Din kärlek till barnet som inte blev, dina varma tankar, de följde honom även honom till andra sidan.

Jag tror att någonstans har allt ett samband, någonstans får våra frågor ett svar.

Varmaste, varmaste tankarna och kramarna till dig och jag besöker gärna dina fina, kloka blogg igen!