Var med om en mycket svår händelse för några år sedan.Jag väntade barn och var i slutet av fjärde månaden.Pappan till barnet ville att jag skulle göra abort,minns att jag blev väldigt ledsen när han inte ville ta sitt ansvar och bara lämnade mig..kände mig ingenting värd. Detta blev för mycket för mitt psyke att klara av..så jag fick svår panikångest och trodde att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn ensam... Är handikappad(diskbråck både i ländrygg och i nacken)Gick dessutom på lugnande(stesolid)som jag inte fick ta när jag var gravid.
Ja,jag var inte mig själv..var så ledsen..barnets far hotade mig i telefon att han inte tolererade detta..blev så fruktansvärt ledsen.=(Inte bara detta utan flera andra orsaker gjorde att jag inte orkade med..så jag gick till lasarettet och då fick jag med mig abortpiller hem som barnmorskan kallade medicin.Efter en lång dags tänkande fram och tillbaks..och som en zombie utan att egentligen fatta vad jag gjorde så svalde jag pillren. Men då vaknade jag till och ångrade mig genast..försökte att kräkas upp pillren,men lyckades inte tyvärr.Ringde efter helgen och sa att jag ångrat mig att jag inte ville göra abort utan behålla mitt barn. Men då sa familjerådgivaren att det nog var försent..att barnet hade nog tagit skada tyvärr. Minns att när jag kom till sjukhuset så försökte jag än en gång att säga att jag ville behålla mitt barn,men då hämtade dom andra barnmorskorna en dum barnmorska som jag inte tyckte om.Hon sa att barnet tagit skada till 100% av abortpillrena,så jag var nog tvungen att göra abort..för barnet hade med all säkerhet blivit hjärnskadat.=(
En sen abort är väldigt traumatiskt,man kommer aldrig över det,jag saknar mitt barn varje dag..och måste leva med att jag råkade svälja dom hemska pillrena..men jag vet nu att det inte var mitt fel att jag mådde så dåligt..allt blev för mycket för mig så att jag inte orkade med. Fick föda barnet som en vanlig förlossning. Ville se barnet att det var helt..och det var den vackraste lilla pojke jag sett.Han var bara 16 cm..men fullt utvecklad med små små fingrar och tår.
Minns att jag räknade alla 10 småtårna och småfingrarna,det var en oerhört traumatisk och sorglig upplevelse..minns att jag grät hejdlöst och bad till Gud att ta hem den lilles själ och att änglarna skulle föra honom till himlen. En präst skulle sedan tala med mig,men jag orkade ej utan ville bara hem.Efter denna händelse så blir jag aldrig densamma igen,det har satt så djupa sår.Fick aldrig den hjälp och stöd som jag behövde..behövde ju få prata om
Ja,jag var inte mig själv..var så ledsen..barnets far hotade mig i telefon att han inte tolererade detta..blev så fruktansvärt ledsen.=(Inte bara detta utan flera andra orsaker gjorde att jag inte orkade med..så jag gick till lasarettet och då fick jag med mig abortpiller hem som barnmorskan kallade medicin.Efter en lång dags tänkande fram och tillbaks..och som en zombie utan att egentligen fatta vad jag gjorde så svalde jag pillren. Men då vaknade jag till och ångrade mig genast..försökte att kräkas upp pillren,men lyckades inte tyvärr.Ringde efter helgen och sa att jag ångrat mig att jag inte ville göra abort utan behålla mitt barn. Men då sa familjerådgivaren att det nog var försent..att barnet hade nog tagit skada tyvärr. Minns att när jag kom till sjukhuset så försökte jag än en gång att säga att jag ville behålla mitt barn,men då hämtade dom andra barnmorskorna en dum barnmorska som jag inte tyckte om.Hon sa att barnet tagit skada till 100% av abortpillrena,så jag var nog tvungen att göra abort..för barnet hade med all säkerhet blivit hjärnskadat.=(
En sen abort är väldigt traumatiskt,man kommer aldrig över det,jag saknar mitt barn varje dag..och måste leva med att jag råkade svälja dom hemska pillrena..men jag vet nu att det inte var mitt fel att jag mådde så dåligt..allt blev för mycket för mig så att jag inte orkade med. Fick föda barnet som en vanlig förlossning. Ville se barnet att det var helt..och det var den vackraste lilla pojke jag sett.Han var bara 16 cm..men fullt utvecklad med små små fingrar och tår.
Minns att jag räknade alla 10 småtårna och småfingrarna,det var en oerhört traumatisk och sorglig upplevelse..minns att jag grät hejdlöst och bad till Gud att ta hem den lilles själ och att änglarna skulle föra honom till himlen. En präst skulle sedan tala med mig,men jag orkade ej utan ville bara hem.Efter denna händelse så blir jag aldrig densamma igen,det har satt så djupa sår.Fick aldrig den hjälp och stöd som jag behövde..behövde ju få prata om
alla känslor som fanns inom mig.Någon som stöttade och som räckte mig en hjälpande hand...någon som sa att allt skulle gå bra för mig och mitt barn.
Minns att jag ville ta livet av mig.Så varje gång han skulle fyllt år eller dagen då han dog kommer så tänder jag ett ljus..och alltid kommer jag undra hur min pojke skulle sett ut om han levat idag..så kommer jag alltid att tänka.Han kommer förevigt att finnas i mitt hjärta. Tiden efteråt var jag helt apatisk,tog flera år innan jag orkade börja "leva"igen..men att riktigt känna att jag "lever"gör jag nog aldrig,jag bara existerar.Varje Jul känns det som att någon saknas..någon som jag skulle fått köpa fina Julklappar åt..min lille son Michael.Men jag får trösta mig själv att han fnns i himlen för att orka leva...saknar honom så ibland.Denna händelse förstörde mitt liv..men jag måste ju fortsätta leva trots allt.Min lilla pojke jag älskade/älskar Dig så!
Texten ovanför är en kommentar som jag skrev inne hos en bloggvän.
Hon hade blivit illa behandlad efter en abort..ett ganska så tabubelagt ämne...
men jag tyckte hon var modig att berätta sin traumatiska historia...så nu har
jag valt att berätta min.Tack min vän för att du hjälpte mig att våga berätta om detta!Har valt förrut att inte vara alltför personlig i min blogg,
men nu känner jag att jag måste få berätta.... om den mest traumatiska händelse
i mitt liv.Blir aldrig densamma efter denna svåra händelse....
Känner att jag behöver få berätta denna historia..för att lätta mitt hjärta...
och kanske man kan vara till hjälp för någon som varit i samma situation.
Måste få berätta för att kunna gå vidare i mitt liv.. för jag sitter fast i det förflutna...är så jobbigt att gå och bära på detta ensam...det gör så ont.
Minns att jag ville ta livet av mig.Så varje gång han skulle fyllt år eller dagen då han dog kommer så tänder jag ett ljus..och alltid kommer jag undra hur min pojke skulle sett ut om han levat idag..så kommer jag alltid att tänka.Han kommer förevigt att finnas i mitt hjärta. Tiden efteråt var jag helt apatisk,tog flera år innan jag orkade börja "leva"igen..men att riktigt känna att jag "lever"gör jag nog aldrig,jag bara existerar.Varje Jul känns det som att någon saknas..någon som jag skulle fått köpa fina Julklappar åt..min lille son Michael.Men jag får trösta mig själv att han fnns i himlen för att orka leva...saknar honom så ibland.Denna händelse förstörde mitt liv..men jag måste ju fortsätta leva trots allt.Min lilla pojke jag älskade/älskar Dig så!
Texten ovanför är en kommentar som jag skrev inne hos en bloggvän.
Hon hade blivit illa behandlad efter en abort..ett ganska så tabubelagt ämne...
men jag tyckte hon var modig att berätta sin traumatiska historia...så nu har
jag valt att berätta min.Tack min vän för att du hjälpte mig att våga berätta om detta!Har valt förrut att inte vara alltför personlig i min blogg,
men nu känner jag att jag måste få berätta.... om den mest traumatiska händelse
i mitt liv.Blir aldrig densamma efter denna svåra händelse....
Känner att jag behöver få berätta denna historia..för att lätta mitt hjärta...
och kanske man kan vara till hjälp för någon som varit i samma situation.
Måste få berätta för att kunna gå vidare i mitt liv.. för jag sitter fast i det förflutna...är så jobbigt att gå och bära på detta ensam...det gör så ont.
Hur många år som än går så kommer saknaden alltid att finnas där....
